Samtidigt, i Moskva

2008-10-15T23:57:00.001+04:00

Dear all. I am far too seldom in Moscow nowadays and rarely have photos to post here. I will post new pictures at http://epetersson.blogspot.com

Thanks for viewing and reading this blog.
Erik

Metro

2006-01-23T20:35:00.000+03:00

View from a window in Shchukino

2006-01-23T20:23:00.000+03:00

Dnevnoi Dozor

2006-01-23T19:43:00.000+03:00

Ded Moroz

2006-01-23T18:55:00.000+03:00

Kuznetsky Most

2006-01-12T23:38:00.000+03:00

Close to Metro Shchukinskaja

2006-01-10T01:05:00.000+03:00

Moving east

2005-11-21T19:37:00.000+03:00

I have moved to Dushanbe, Tajikistan, so I will not be able to update this site so often as before. New pictures will be posted when I visit Moscow.

Do take a look at dushanbepics.blogspot.com. I will upload pictures from my new hometown to that site.

Erik

Adjö

2005-11-21T19:27:00.000+03:00

Slutet av oktober är en bra tid att resa från Moskva. Vintern kommer visserligen sent i år, men nu i veckan har det yrt snö på gatorna, och det samlas slask och vatten i alla ojämnheter i asfalten. På MKAD, den stora ringleden kring Moskva, stod det krockade och avkörda bilar med jämna mellanrum häromdagen. Det är inte så vanligt med vinterdäck. Och man glömmer lätt att ta på sig ordentligt, eftersom det fortfarande ser varmt ut när solen skiner.

Från Domodedovaflygplatsen söder om Moskva avgår flighten till Dushanbe, huvudstaden i Tajikistan. Sovjetunionen var på sin tid ett oerhört stort land, I väst, nära Europa, låg de relativt rika delarna. Tajikistan var den allra fattigaste delrepubliken och omkring 40 procent av statsbudgeten kom från Moskva. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev Tajikistan själständigt, men landet är fortfarande ganska beroende av Ryssland. Ca 5% av tajikerna (350 000 personer) arbetsmigrerar, de flesta av dem till Ryssland. Flighten Moskva till Dushanbe var fullt av tajikiska män häromdagen, många med väderbitna ansikten. Bara enstaka kvinnor och enstaka ryssar. Bredvid mig satt Rahmat, en kille på omkring 25 år.

– Jag säljer telefonkort på marknaden vid Izmailovski park (i Moskva), berättade han. – Det är kallt och jag har blivit sjuk i prostatan, men jag tjänar bra, 3 500 kr i månaden, tio gånger mer än om jag hade hittat jobb hemma (i Tajikistan). – Min etta i Moskva kostar 2 500 kr, men jag delar den med några andra tajiker.

I Moskva är tajikerna också kända för att ta byggjobb. Många står och väntar som daglönare vid Jaroslavski Shosse, en gata i norra Moskva.

Så delades middagen ut av en steward. Tajik airlines har lägre komfort än SAS, men man får mer mat. Sallad, rökt fisk och en stor bit kyckling med pommes frites. Rahmat är muslim. Han firar ramadan, fastemånaden, och gav mig sin bricka.

– Hur ofta kontrollerar moskvapolisen dig? frågade Rahmat. Jag svarade att det hade de gjort två gånger det senaste året – jag ser ju ut som en ryss. – Mig kollar de ofta, sade Rahmat. Om inte all är i sin ordning (med pass, visum och adressregistrering) får man betala ett par hundra spänn i muta. Det kan man få göra även om allt är ok. Annars tar de in en till stationen. Det är inte roligt. Det tar flera timmar, ibland är de fulla och kostar mycket mer, sade han.

– Det kostar ungefär 25,000 kr att köpa ett ryskt pass – ett riktigt! berättade Rahmat. Det är väldigt svårt att skaffa sig ett på laglig väg. Man måste bo 6-7 år i Moskva, och sen kanske det går. – Klart jag skulle vilja ha ett, men om jag hade så mycket pengar skulle jag ju flytta hem, sade han. Han hade inte varit hemma på nio månader, berättade han. – Det är tråkigt att vara ifrån sin fru så länge.

Det är människor som Rahmat som gör Moskva till en så oförutsägbar stad. Här finns allt. Miljardärer, säkert lika många som i London. De bor i luxuösa villaområden och åker in till stan i sina stora svarta cityjeepar. Miljoner vanliga ryssar, som strävar på för mycket lägre lön än man får i Sverige. Och alla legala och illegala gästarbetare, från varje hörn av det forna Sovjetimperiet.

Foto: Hotel Leningradskaja

2005-11-12T19:30:00.000+03:00

Foto: Pushkin

2005-11-09T21:26:00.000+03:00

Foto: Metro Chistie Prudy

2005-11-08T16:40:00.000+03:00

Foto: At an exhibition

2005-11-02T21:11:00.000+03:00

Park pobedy

2005-10-20T01:24:00.000+04:00

Park pobedy, Lena.

Foto: På metron

2005-10-17T23:10:00.000+04:00

On the metro

Foto: Sovjetiska filmstjärnor

2005-10-16T21:40:00.000+04:00

Vem är din favorit?
Soviet film stars. Who is your favorite?

Foto: Metro Ploshad Revolutsijo

2005-10-14T22:47:00.000+04:00

Metro Ploshad Revolutsio

2005-10-10T23:02:00.000+04:00

Kris i befolkningsfrågan

2005-10-02T22:50:00.000+04:00

Ingen vet hur många som bor i Moskva. När man frågar taxichaufförer (en vanlig metod hos journalister har jag förstått) får man svar som varierar mellan 12 och 18 miljoner invånare. Staden har växt väldigt snabbt så länge man kan minnas.

Kontrasten mot resten av Ryssland är stark. Landets befolkning minskar med cirka 700 000 personer per år i en befolkning på 140 miljoner. Detta har pågått i åratal, och om det fortsätter kommer det att bli 20-30 miljoner färre ryssar över en 30-årsperiod. Det är lika många som dog i det andra världskriget i hela Sovjetunionen. Vem ska då betala de gamlas pensioner? Vem ska överhuvudtaget bo i alla avlägsna landsändar?

Medellivslängden har sjunkit kraftigt de senaste åren, och det är ganska uppseendeväckande att en rysk medel-Ivanovich inte kan hoppas på att bli äldre än 60 och ett halvt, om han är man. Kvinnorna blir i snitt bortåt 74 år.

Förklaringarna till befolkningskrisen varierar. Det spelar förstås roll att det dricks mycket. Det är ingen myt att ryssarna tycker om vodka. En annan förklaring är att könssjukdomar förhindrar unga par att skaffa barn. Cirka en procent av de vuxna ryssarna är HIV-smittade, och andra könssjukdomar är också vanligare än i Sverige. Men kanske är det ekonomin som är viktigast.

För att en befolkning ska vara stabil lär det behövas födas 215 barn per 100 kvinnor. I Ryssland föds det idag 127. Kanske skulle man kunna säga att det saknas ett barn per familj. ”För 20 år sedan när vi skaffade barn hade vi en mindre lägenhet och mycket lägre inkomst. På det sättet var det svårare. Ibland behövde vi köa för att köpa kläder och skor till vårt barn. Men våra vänner gav oss också sådant som deras barn hade växt ur, och vi gav dem vidare när vårt barn inte behövde dem längre.” Vår kontorschef Lena berättar hur det var att ha barn på 80-talet. ”Nuförtiden finns allt att köpa, men det kostar mycket mer. Nu är arbetslösheten så hög ute i regionerna. Folk har inte råd att skaffa så många barn som de vill.”

”Jag vill gärna ha ett andra barn, vi gifte oss av den anledningen.” Mariana är i 30-årsåldern och har precis gift sig med Dima. ”Vi vill köpa en lägenhet först. Men banken kommer inte att låna ut pengar till oss om vi skaffar ett barn till, eftersom våra löner inte kan försörja fyra personer.” ”Många unga familjer har ingen egen lägenhet, precis som vi”, fortsätter Mariana. ”De bor hos sina föräldrar eftersom de inte har råd med något annat. Vi får bidrag om vi skaffar ett barn till, men det är på 100 rubel i månaden.” Med tanke på att 100 rubel motsvarar cirka 25 kronor, kan man förstå att det inte räcker långt.

Födelsetalen minskade redan under sovjettiden, men man förbisåg problemen då. President Putins förslag är tämligen sansade. ”Än så länge är en bekvämare lägenhet eller hus endast en dröm för miljoner ryska familjer” sade han häromveckan. Han vill öka bostadsbyggandet med en tredjedel fram till 2007. Han satsar också stora summor på att subventionera bostadslån, bland många andra åtgärder för att höja levnadsstandarden. Putins åtgärder kommer inte att kunna lösa befolkningskrisen, men kanske lindra den. Sådana här problem tar decennier att lösa.

Foto: Metro Arbatskaja

2005-09-18T20:57:00.000+04:00

Foto: Universitets entré

2005-09-15T23:28:00.000+04:00

The entrance of the university

Ryssarna oroar sig för samma plånboksfrågor som svenskar

2005-09-13T19:15:00.000+04:00

Vännerna hemma kan vara så oroliga när jag reser till Ryssland. – Är det inte farligt? – Akta dig för maffian! För polisen! Terrorismen! Men detta är inte vad ryssarna själva oroar sig för när man frågar dem. Levada Center, ett institut för opinionsundersökningar, har gjort just det.
71 procent av ryssarna oroar sig mest av allt för prisinflation. 53 procent för fattigdom, för att majoriteten av befolkningen ska bli fattigare, och 39 procent sätter ökad arbetslöshet överst. 33 procent ekonomisk kris. Så många procent finns förstås inte, men det var möjligt att välja mer än ett svarsalternativ. Sådant som kriminalitet, drogberoende och korruption hamnar kring 30 procent, medan bara 15 procent var mest rädda för terrorism och 2 procent för begränsningar av rättigheter och friheter.

– Jag är verkligen orolig eftersom jag inte kan se att myndigheterna gör något för att rätta upp ekonomin, säger min goda vän Lena. De kasserar bara in oljepengar, och gör ingenting för att stödja industrin.

Moskva är inte det riktiga Ryssland, brukar man säga. Skillnaden mellan Moskva och resten av Ryssland är mycket större än den mellan Stockholm och resten av Sverige. I Moskva finns det jobb till de flesta och lönerna är högre, medan arbetslösheten är stor i resten av landet, särskilt utanför några av de mer utvecklade städerna. Där känner man av de ekonomiska problemen in på bara skinnet. Fabriker lägger ner och hela kommuner förlorar sin försörjning.

Lena berättar hur en vän till henne som bor i en mindre stad bara tjänar 8 000 rubel i månaden tillsammans med sin fru. Det motsvarar ungefär 2 000 kronor. Familjen klarar sig genom att de har ett land där de odlar potatis, tomater, gurkor, kål, frukt, ja det mesta som går att odla där. På det sättet behöver de bara köpa mjölk och kött.

Varför oroar man sig inte mer för terror? Det är ändå här som två av de mest spektakulära dåden de senaste åren har skett. Det var i Moskva som tjetjenska terrorister tog en fullsatt teatersalong som gisslan i 2002, och det var i Sydryssland, i Beslan, som så många skolbarn dog i ett gisslandrama i september förra året. Mindre dåd sker regelbundet. Senast i torsdags dödades en person av bomber i Nazran nära den ryska provinsen Tjetjenien, där det har varit krig och oroligheter i åratal.

Juri Levada, chef för det opinionsinstitut som gjorde den här undersökningen, gav en intervju i Mosnews.ru. De militära aktionerna i Tjetjenien berör inte alla ryssar, säger han. Dessutom har de pågått så länge att man har vant sig vid dem, som vid dåligt väder. Man har också vant sig vid terrordåden, menar han. – Det faktum att det har blivit vanemässigt är förfärligt! Efter dåden vid Dubrovkateatern i Moskva 2002 och i Beslan 2004 kände ryssarna en våg av vrede, men den gick i båda fallen över efter några månader, menar han.

– Det är helt klart att vad som intresserar den genomsnittliga människan i folkmängden är vad som ligger henne närmast. Och priser är det som slår hårdast. Det är viktigt att notera att det är exakt så folk ser på situationen, säger Juri Levada.

Undertecknad kan bara instämma i denna upplevelse. Jag är själv är aldrig rädd för att röra mig i Ryssland, och kanske kan detta lugna mina svenska vänner som oroar sig för att åka hit. Däremot är det lätt att oroa sig för ekonomin och för alla de ryssar som saknar pengar.

Foto: På marknaden

2005-09-09T22:15:00.000+04:00

At the market.

Foto: Solnedgång

2005-09-07T22:23:00.000+04:00

Ett av höghusen på Novy Arbat, Hotell Ukraina längre bak.
One of the high rises on Novy Arbat, Hotel Ukraine further back.

Foto: Utrikesministeriet

2005-09-05T22:36:00.000+04:00

Utrikesministeriet. Universitetet i bakgrunden (MGU).
The foreign ministry. In the background, the university (MGU).

Foto: Utsikt från Novy Arbat 16

2005-09-04T00:29:00.000+04:00

View from Novy Arbat 16

Foto: Solnedgång på Novy Arbat

2005-09-02T21:18:00.000+04:00

Sunset at Novy Arbat.

Foto: Vid metro Shchukinskaja

2005-09-01T00:51:00.000+04:00

At metro Shchukinskaya

Foto: Skyline

2005-08-19T21:16:00.000+04:00

Övar nattfoto.
Exercising night photography.

Foto: Folkens-vänskap-universitetet

2005-08-19T00:55:00.000+04:00

Rasism i Moskva

2005-08-18T00:08:00.000+04:00

”Jag hatar Ryssland, men måste stanna här tills jag har tjänat ihop mer pengar.” Gabriel (namnet är fingerat) är en man i 25-årsåldern från Ghana. Han arbetar som vakt utanför en krog på ett av Moskvas centralaste stråk. Ryssarna gillar inte oss svarta, säger han.

”De är rasister.” Gabriel berättar sin historia för mig över en kebab och ett glas läsk på ett cafe vid Folkens-vänskap-universitetet, som ligger i södra Moskva. Han har studerat till ingenjör där, men får inget jobb inom sitt yrke. Det får man inte som svart, säger han.

Gabriel berättar att han ofta har blivit attackerad sen han kom hit i slutet av 90-talet. Det är grupper av unga män som ger sig på honom. Ibland skriker de bara skällsord, vid andra tillfällen vill de slåss. ”Jag har varit i handgemäng kring 15 gånger sen jag kom hit” konstaterar han. Gabriel bara fnyser när jag frågar vad polisen gör. ”De är inte bättre än huliganerna.”

Folkens vänskap-universitetet ligger i södra Moskva, och är väl mer känt under sitt tidigare namn: Lumumbauniversitetet. Det grundades 1960 för att sprida universitetsutbildning och kommunism till länder i tredje världen som hade frigjort sig från de europeiska kolonialmakterna vid den tiden. Stipendier och utbildning användes som ett utrikespolitiskt instrument under många år.

Efter kommunismens fall fortsätter man att ta emot stora grupper från utlandet. En del får stipendier, medan andra kommer på egen hand. Det är relativt billigt att studera i Ryssland, och kvaliteten på undervisningen är förhållandevis bra.

Universitetsområdet är nedgånget som så mycket annat utanför centrum. En grupp svarta män i 20 till 30-årsåldern sitter i parken framför universitetets huvudbyggnad. Gabriel presenterar mig. ”Jag vågar inte lämna universitetsområdet” säger en. ”Man ska i vart fall inte åka ensam på tunnelbanan” säger en annan.

De berättar historier som liknar Gabriels, om hur de har åkt hit för att studera och mötts av diskriminering och attacker. En av dem berättar hur några män gav sig på honom på tunnelbanan. Han ropade på en polis som fanns i närheten. ”Om jag inte hade haft uniform på mig hade jag också slagit dig” blev svaret. Men det har blivit bättre nu, säger en annan. Man råkar inte illa ut lika ofta.

Moskvas protestantiska kyrka har ett 100-tal medlemmar från afrikanska länder, inte bara studenter. De är rädda säger John Calhoun, kyrkans pastor. När det är fotbollsmatch i Moskva kommer många färre än vanligt till kyrkan, eftersom de inte vågar röra sig på stan.

Attackerna följer ett mönster, enligt en rapport som kyrkan har gjort. Det handlar ofta om tonårsgäng som ger sig på en individ på tunnelbanan eller på gatan med glåpord, slag och sparkar. Under nittiotalet växte en skinheadrörelse fram i Ryssland, och det finns i dag tusentals skinheads i Moskva. Ibland har tonåringarna sådana kännetecken, medan de vid andra tillfällen ser ut som vem som helst. Våldet skapat en atmosfär av skräck bland afrikaner. De är rädda att röra sig på stan och blir ensamma och deprimerade, enligt rapporten. Men attackerna har blivit färre den senaste tiden. Kanske beror det på att polis och åklagare har har börjat ta attackerna på större allvar och klassificera dem som hatbrott.

Jag lämnar universitetsområdet med tunga steg efter att ha talat med Gabriel och de andra. Jag har sett en sida av Moskva som man sällan möter som (vit) västerlänning.

Foto: Gorkijparken

2005-08-15T00:34:00.000+04:00

I Gorkijparken.
At the Gorky park.

Foto: Vysotskis dödsdag

2005-08-01T01:35:00.000+04:00

Ytterligare ett foto från minneskonserten. Någon som vet vad artisten heter?
Another photo from the memory concert. Anybody knows the name of this artist?

Foto: Vysotskis dödsdag 25 juli

2005-07-30T23:47:00.000+04:00

Den 25 juli var det 25 år sedan Vladimir Vysotski dog. Hans minne firades vid Pushkintorget.
25 Juli it was 25 years since Vladimir Vysotski died. His memory was celebrated at the Pushkin place.

Foto: Sergei

2005-07-28T22:49:00.000+04:00

Juzjnoe Butovo, söder om MKAD.
Yuzhnoe Butovo, south of MKAD.

Foto: Restaurang Castro, Odessa

2005-07-27T00:12:00.000+04:00

Ett foto från i våras. Nya foton kommer snart.
A photo from this spring. There will soon be new photos.

Foto: Ismailovski Park

2005-07-15T01:13:00.000+04:00

...

Täljer schackpjäser.

Carving chess pieces.

Foto: Ismailovski park

2005-07-10T22:34:00.000+04:00

Ismailovkski Park. Den här mannen sålde en sliten svart kamera - Zenit 12s - med ett stort teleobjektiv (300mm), en så kallad Photosnaiper, som man håller som ett gevär. Om kameran fungerar kommer ni att få se bilder på min blog snart.

Ismailovski Park. This man sold a worn black camera - Zenit 12s - with a large teleobjective (300mm), a so called Photosnaiper, which is held like a rifle. If the camera works, you will see pictures on my blog soon.

Om kameran/about the camera:

Photosnaiper

Foto: Marschrutka

2005-07-07T00:01:00.000+04:00

Marschrutka. Bilden är tagen i Kiev, men skulle lika gärna kunna vara tagen i Moskva, om bara pengarna hade varit rubel och inte hryvna.
Marchrutka. The picture was made in Kiev, but could as well have been made in Moscow, if only the money would have been roubles and not hryvna.

Foto: Ikoner

2005-06-30T22:41:00.000+04:00

Ikoner på Ismailovsky-marknaden.
Icons at Ismailovsky market.

Foto: Datja

2005-06-29T22:15:00.000+04:00

Datja utanför Moskva.
Dacha outside Moscow.

Foto: Tidningskiosk

2005-06-29T00:47:00.000+04:00

Vid tunnelbanestationen Pushkinskaja.
At the metro station Pushkinskaja.

Foto: På spårvagnen

2005-06-27T23:57:00.000+04:00

På spårvagnen på bron mellan Shchukino och Strogino en sen kväll.
At the tram on the bridge between Shchukino and Strogino a late evening.

Foto: Förstörd konst

2005-06-23T01:04:00.000+04:00

Från samma kyrka.
Destroyed art. From the same church.

Foto: Utan ansikte

2005-06-22T00:06:00.000+04:00

Taket i en kyrka utanför Moskva. Ansiktet är förstört.
The ceiling of a church outside Moscow. The face is destroyed.

Foto: De letar efter småslantar.

2005-06-20T23:53:00.000+04:00

Från denna plats räknar man avstånd från Moskva. Folk ställer sig där och kastar ett mynt över axeln. Vanligtvis brukar några pensionärer vänta på att plocka upp mynten.
From this place the distance from Moscow is measured. People go there and toss a coin over their shoulders. Usually some pensioners are waiting to pick up the coins.

Foto: Kärleksförklaring

2005-06-19T23:39:00.000+04:00

Översättning: Natasha, jag älskar dig!!! Ested.
Translation: Natasha, I love you!!! Ested.

Pushkinskaja ploshad

2005-06-19T00:46:00.000+04:00

Neon på Pushkintorget.
Neon at Pushkin Square.

Foto: pensionär

2005-06-18T00:36:00.000+04:00

Man ser ofta pensionärer som tigger i Moskva.

Foto: Perekhod

2005-06-16T22:45:00.000+04:00

Perekhod - övergångsställe; gångtunnel. I gångtunnlarna kan man köpa allt från cigaretter till nylonstrumpor.

Foto: Utsikt från hotell Rossia

2005-06-02T23:34:00.000+04:00

Hotellet är en betongkolloss från 60-talet, inte långt från Kreml. Det har fattats beslut att det ska rivas, tyvärr.
Hotel Rossia is a concrete collossus from the 60:ies, not far from the Kremlin. It has been decided that is shall be teared down, unfortunately.

Foto: Sojusraket

2005-05-31T23:46:00.000+04:00

Visst är den fin?

2005-05-31T23:44:00.000+04:00

Foto: En sojusraket, på VNDKH-området. En sån som Gagarin åkte med.

Foto: En kyrka nära Metro Tretjakovskaja

2005-05-29T00:41:00.000+04:00

A church close to Metro Tretyakovskaya.

Foto: Fyrverkerier 9 maj

2005-05-28T00:03:00.000+04:00

K, L och jag skulle åka och se Frunzenskaja för att se fyrverkerierna, men fastnade i en trafikstockning. K fotograferar.
K, L and I were going to Frunzenskaja to see the fireworks, but we got stuck in a traffic jam. K makes a photo.

2005-05-27T23:50:00.001+04:00

Foto: Bilar bakom oss.
Cars behind us.

2005-05-27T23:50:00.000+04:00

Foto: Bilar framför oss.
Cars ahead of us.

Foto: Precis som förr

2005-05-24T22:33:00.000+04:00

En ung man repeterar inför 9 maj.
Just as it used to be. A young man rehersing for 9 May.

Foto: Central telegraph building inför 9 maj

2005-05-23T22:44:00.000+04:00

Centrala telegrafbyggnaden, utsmyckad inför 9 maj, segerdagen.
Central Telegraph building, decorated before 9 May, Victory Day.

Foto: Ett bostadshus

2005-05-23T02:27:00.000+04:00

Foto: Ett bostadshus.
An apartment house.

Foto: Kiev. Andreevskaya.

2005-05-22T14:17:00.000+04:00

Foto: Ännu ett foto från E:s och min resa. Två unga män utanför Andreevskaya-kyrkan i Kiev. Another photo from E's and my trip. Two young men outside the Andreevskaya church in Kiev.

Foto: Hotell Pasazh, Odessa

2005-05-20T22:24:00.000+04:00

Foto: En korridor på hotellet. Notera färgerna.

2005-05-20T22:19:00.000+04:00

Foto: En annan korridor på hotellet. Morgonsol.

Foto: Hotell Pasazh, Odessa

2005-05-20T00:39:00.000+04:00

Foto: Jag och E åkte till Ukraina några dagar. Det här fotot är taget i hotell Pasazh i Odessa vid svarta havet. Hotellet byggdes på 1890-talet, säkerligen som ett lyxhotell. Idag har det två stjärnor.

2005-05-20T00:29:00.000+04:00

Foto: Fotografen själv. En spegel i hotellets stora trappa.

Foto: Vad söker han?

2005-05-19T01:20:00.000+04:00

Vad söker han? En vägg med annonser vid Metro Shchukinskaja.

Foto: Nikita

2005-05-16T00:55:00.000+04:00

Ett fönster i förorten Shchukino. Graffitin lyder "Nikita".

Foto: en dag på jobbet

2005-05-13T01:40:00.000+04:00

Vid foten av alla rulltrappor i Moskvas tunnelbana sitter någon och håller koll.

Foton: Paus i repetionerna på röda torget.

2005-05-12T00:27:00.000+04:00

Paus i repetitionerna inför segerparaden den 9 maj. Ansikten.

2005-05-12T00:26:00.000+04:00

Foto: Soldater framför historiska museet utanför Kreml i Moskva. Jag tog bilden någon vecka före den 9 maj.

Snart ska Moskvaborna fira fredsslutet

2005-04-24T18:31:00.000+04:00

Överallt har det börjat sättas upp affischer. Den 9 maj är det 60 år sedan segern över Hitlertyskland, och Moskva verkar fast beslutet att fira det rejält. ”60 år sedan segern!”, ”De försvarade fosterlandet”, ”Stora fosterländska kriget 1941–1945” och liknande kan man läsa på kiosker, i skyltfönster, på restauranger, nästan överallt. Gamla män och kvinnor, tyngda av medaljer, ler från affischerna. Och fortfarande är det en och en halv vecka kvar till segerdagen.

I Ryssland talar man inte om Andra världskriget, utan om Stora fosterländska kriget. Här räknas det från 1941, inte från 1939. 1941 anfölls Sovjetunionen av Tyskland, och Vitryssland, Ukraina och stora delar av Ryssland ockuperades, innan krigslyckan vände. Folket led svårt under den tyska ockupationen. Jag kommer aldrig att glömma vad en fattig gammal kvinna i Minsk svarade när jag frågade hur livet var för henne nuförtiden. ”Det är bättre än under kriget!”. Det ligger mer i det än man först inser.

Före det tyska angreppet 1941 var Sovjetunionen och Tyskland i allians och Sovjetunionen invaderade och ockuperade en hel rad länder, Finland, Baltikum, Polen. Från officiellt ryskt håll och i skolor talar man inte så gärna om de åren. Kanske vill den ryska ledningen kunna behålla det stora fosterländska kriget som något att vara stolt över. Det är så mycket som har försvunnit de senaste åren – den militära förmågan, det sovjetiska imperiet, ställningen som supermakt. De allra flesta ryssar är genuint väldigt stolta över segern över Hitlertyskland. Man minns sina föräldrar och farföräldrar som kämpade i kriget.

Häromdagen tog mina vänner med mig till Segerparken, i västra Moskva. Mitt i parken, på en flack kulle, står en hög obelisk. Själva platsen är stenbelagd med gräsmattor runt omkring, och det finns förstås en rad fontäner. De hade tänkt lära mig att åka inlines – stenläggningen passar så bra för sånt – men det regnade småspik, så vi gick istället runt i parken under våra paraplyer. Bakom en dunge står ett par stridsvagnar, en haubits och några krigsfartygsattrapper i naturlig storlek.

Det finns också ett stort minnesmärke över förintelsen. Det är här och i andra parker som vanliga Moskvabor får fira 9 maj. Röda torget och stora delar av innerstan kommer att spärras av för dem som saknar särskilt inbjudan. Dussintals presidenter och höga personer kommer, bland andra Bush, Blair, Schröder, och Chirac.

Estlands och Litauens presidenter uteblir dock, eftersom de menar att det inte är så mycket att fira. Visserligen blev deras länder befriade från Hitler, men fick Stalin istället. Man kan få olika svar om man tar upp den här frågan med folk. En del säger de att de är stolta över det ryska folkets uppoffringar, inte nödvändigtvis över de val som Stalin gjorde. Andra svarar att de baltiska länderna gick med i Sovjetunionen frivilligt, det fick de lära sig i skolan.

Om nu historieundervisningen här i Moskva har sina brister, så ligger de före oss på andra områden. Borgmästaren i Moskva, Juri Luzhkov, lägger stor vikt vid vädret. Vid viktiga helger låter han skicka upp flygplan för att skingra molnen. Jag har frågat runt hur det fungerar, men har inte fått något bra svar: ”någon kemikalie”. Men det lär fungera.

Solen skiner på både hög och låg sägs det. Den 9 maj kommer den, ganska säkert alltså, att skina på krigsveteraner, premiärministrar och presidenter, och på den vanlige Moskvabon som vill minnas sina landsmäns insatser med dans, blommor och gamla sånger.

Erik Petersson

Denna text publicerades i tidningen Barometern -OT den 23 april 2005 och publiceras här med tillstånd från tidningen. Alla rättigheter tillhör Barometern-OT

Solnedgång på Novy Arbat

2005-04-22T00:31:00.000+04:00

Till och med den här gatan kan bli ganska fin.

Man putsar och fejar

2005-04-18T23:36:00.000+04:00

En fasad vid Röda Torget. Alla gör olika saker. Vem är din favorit?

2005-04-18T23:35:00.000+04:00

Han spillde färg hela vägen från burken. Tyvärr syns det inte så bra som jag hoppades bland skuggorna.

Vårtecken

2005-04-16T07:56:00.000+04:00

Snösmältning på Ulitsa Zhivopisnaja, nära min lägenhet. Bilden togs för ett par veckor sedan. Nu är all snö redan borta.

2005-04-16T07:53:00.000+04:00

Snö vid Pushkinstatyn, Pushkintorget i slutet av mars.

Varför?

2005-04-15T02:35:00.000+04:00

Den eviga frågan - varför? (zachem) Någon har jobbat hårt för att ställa frågan överallt i Moskva. Det här fotot togs tio minuter från tunnelbanestationen Molodëshnaja, på en viadukt.

Utsikt hemifrån

2005-04-13T01:39:00.000+04:00

Jag var hemma från jobbet med feber en dag och tog några bilder från mina fönster. Det var just när det höll på att bli vår.

2005-04-13T01:35:00.000+04:00

Skyline

2005-04-13T01:34:00.000+04:00

Utsikt mot gatan. Man kan skymta Moskvafloden bakom träden.

2005-04-13T01:33:00.000+04:00

En stor pöl fruset vatten nere på gården.

Ryska unga som fastar 40 dagar före påsk

2005-03-29T19:56:00.000+04:00

I Ryssland älskar man kött. Varje lunch verkar innehålla kött i någon form. Det simmar alltid lite i soppan, kommer alltid in korv efter salladen, eller som kyckling eller fisk. Men nu i mars har det börjat serveras grönsaksmenyer på många populära kafeer. Det är en lättnad, eftersom normala luncher kan vara väldigt tunga.

Man berättar för mig att det är fastan som har börjat. På mitt jobb arbetar två ryssar, och båda avstår från kött nu, och flera av mina vänner också. Fastan infaller under en period på fyrtio dagar mellan Rysslands motsvarighet till fettisdagen (en vecka med pannkakor) och påsken som infaller kring den 1 maj i Ryssland i år.

Har kristendomen blivit populär i Ryssland ett och ett halvt decennium efter kommunismens fall? Eller handlar det om att folk går tillbaka till gamla traditioner? Jag frågade två av mina vänner varför de fastar.

Natasha är en universitetslärare i engelska i 25-årsåldern.

– Jag har fastat varje år de senaste fyra åren berättar hon, när jag skyndar mig att äta upp de blinier som jag har hade hoppats hinna bli klar med innan hon kom till kafeet.

– Det är för att förbereda mig för påsken, säger hon. Jag äter varken kött, fågel eller fisk. ”Du kommer att smälta bort”, säger min mamma som tjatar på mig att äta kött.

– Men det stämmer inte, jag går upp, eftersom jag äter mycket bovetegröt.

Hon berättar att hon lärde sig gå i kyrkan av sin före detta pojkvän. Han låg i lumpen i en avlägsen sibirisk stad. Rysk militärtjänst är hård och det är vanligt att de äldre soldaterna (farföräldrar kallas de för) trakasserar och slår de yngre. Expojkvännen, som är en snäll kille, tillbringade all sin fritid i en kyrka, och lät sig så småningom döpas av prästen där. Han berättade för Natasha och lärde henne hur man ska göra på gudstjänster, och vad olika saker där betyder.

– Många av mina vänner går också i kyrkan och fastar, och en av dem funderar på att bli nunna, berättar hon.

Lena är 23 år och arbetar som jurist. Hon berättar att hon har iakttagit fastan de senaste fem eller sex åren. Nu äter hon varken kött eller ägg under fyrtio dagar före påsk. De första åren tänkte hon mest på fastan som en diet.

Vid ett tillfälle när hon hade det jobbigt fick hon rådet att gå till Danilovskiklostret i Moskva och tala med munkarna. Därefter började hon lära sig mer om den ortodoxa kyrkan.

– Det är egentligen inte maten som är det viktiga när man fastar, berättar hon, utan att man avstår från något. Då stärker man sin vilja och sin andliga styrka. Men det är också många som bara fastar för att det är en modefluga.

Så här fromma samtal har man sällan med unga svenskar. Natasha och Lena säger att de ser att fler har börjat gå till kyrkan de senaste åren, särskilt unga människor. Om man inte har tillgång till siffror så är det svårt att säga om det verkligen är så. Man träffar ju också många genomsekulariserade människor i Moskva. Att människor blir intresserade av religion och traditioner efter det ateistiska Sovjetunionens fall kanske bara är naturligt.

– De unga vill alltid vara annorlunda än sina föräldrar, som Natasha sade till mig. Man ska inte heller glömma att den ortodoxa kyrkan hela tiden fanns kvar under sovjettiden, även om den var undanträngd.

I vart fall är det exotiskt, om man kommer från det avkristnade Sverige, att se fastemat på restauranger. Gott är det dessutom.

Denna text publicerades i tidningen Barometern -OT den 25 mars 2005 och publiceras här med tillstånd från tidningen. Alla rättigheter tillhör Barometern-OT

En natt i slutet av februari

2005-03-09T23:33:00.000+03:00

tog jag några foton vid röda torget. Resultatet kan ni se här.

2005-03-09T23:30:00.000+03:00

Nysnö på röda torget. Marken var alldeles vit.

2005-03-09T23:29:00.001+03:00

Vasilijkatedralen.

2005-03-09T23:29:00.000+03:00

Marskalk Zhukov i motljus. Han spelade en stor roll i det andra världskriget, och är här avbildad som vid segerparaden.

2005-03-09T23:27:00.000+03:00

Utanför GUM, ett stort varuhus vid röda torget.

2005-03-09T23:26:00.001+03:00

Sådana här bilar finns det många av.

2005-03-09T23:26:00.000+03:00

En frusen hund.

2005-03-09T23:25:00.000+03:00

Kulvert vid tunnelbanestationen Biblioteka Imena Lenina.

2005-03-09T23:21:00.000+03:00

Några dagar senare hemma i förorten. Schukino.

Snökaos här också - men med 25 000 i snösvängen

2005-03-04T10:36:00.000+03:00

Sneg idjot, "snön faller", heter det i en sång som går mycket på radion nu här i Moskva. Och det gör snön verkligen. I december och början av januari kröp kvicksilvret endast tveksamt ner under noll, men i slutet av januari blev det kallt, nästan 20 minusgrader, och en snöstorm kom in över Moskva.

Det blåste riktigt hårt från Sibirien, och om man vände ryggen mot vinden så kände man hur fräsch luften var. (Om man vände ansiktet mot vinden var det svårt att tänka på sådant.) Avgaserna från hundratusentals bilar blåste bort, och istället kom ren, god luft. Samtidig föll 30 centimeter snö på ett par dagar. Man fick vada genom höga drivor mitt inne i stan.

Om det finns något folk som kan hantera stora mängder snö och stark kyla, så bör det ju vara ryssar. De har alltid brukat resa norrut och österut för att grunda nya städer och utvinna naturresurser. Häromdagen talade jag med en man som kommer från Magadan, som ligger nästan så långt åt nordöst man kan komma i Ryssland, långt öster om Japan. Han berättade att det kan vara lite svårt att andas när det blir minus 40, men han var tvungen att gå ut eftersom de hade utedass. Det fick gå.

Ungefär 25 000 man mobiliserades för att röja bort snön de sista dagarna i januari. I ett par dagar stod män och skyfflade snö dygnet runt, eller spettade bort is från trottoarerna. Snön kördes ut från stan i stora tunga lastbilar som såg ut att komma från en annan tidsepok. På bara ett par dagar rensades gator och trottoarer inne i city från snö och sopades torra så att trafiken kunde flyta igen.

Vem är det då som arbetar med snöröjningen? Påfallande ofta ser de ut att komma från Centralasien. Jag har inte lyckats hitta några siffror. Men enligt alla man talar med lär det finnas ett par miljoner människor i Moskva från olika delar av före detta Sovjetunionen som bor i staden utan att vara registrerade. Att vara registrerad, eller skriven på sin hemadress, är viktigt i Ryssland, och redan korta vistelser och besök på andra orter kräver att man registrerar sig. Om man inte gör det kan man bli bötfälld, eller i värsta fall "hemskickad", vad nu det innebär för en enskild. De som bor här oregistrerade försörjer sig på alla upptänkliga lagliga och olagliga sätt, och många tar enkla påhugg som till exempel att röja snö. Och med den äran, snabbt och effektivt.

Det har snöat från och till i hela februari, som det sällan gör i Sydsverige utom just denna februari, efter vad mina släktingar berättar. Här i Moskva liksom i Sverige är klagomålen också desamma när röjningen fallerar. Man har till exempel låtit mycket is samlas på trottoarerna så att det har blivit väldigt halt.

I nästan hela februari har det varit kallt, och en del morgnar har haft en nästan osannolik rosa färg. Till helgen ska det bli kallt igen. Så om ni saknar riktiga vintrar, sådana som man minns från när man var liten, så kan ni åka hit till Moskva om ni tröttnar på våtsnön hemma. Den finns som sagt här också.

Erik Petersson

Denna text publicerades i tidningen Barometern -OT den 25 februari 2005 och publiceras här med tillstånd från tidningen. Alla rättigheter tillhör Barometern-OT.

Testbild

2005-02-06T13:40:00.000+03:00

Det går visst bra att lägga ut bilder. Den här bilden kommer från en vägg vid Ulitsa Mjasnitskaja, precis vid korsningen med Chistnie Prudny Bulvar.

Reformerna ger också grogrund åt kommunistsympatier

2005-02-01T22:15:00.000+03:00

Åter till Ryssland och vardagen efter den förlängda julledigheten. När er krönikor lätt försenad på morgonen den dagen ville köpa biljett till tunnelbanan var kön till kassan flera gånger längre än normalt. De långa köerna på tunnelbanestationerna var tecken på något som skulle leda till veckolånga demonstrationer runt om i hela landet.

President Putins senaste stora reform är att från den 1 januari ersätta en lång rad förmåner till pensionärer, krigsveteraner, militärer, poliser och andra grupper med kontantutbetalningar. Förmånerna, som stammar från sovjettiden, omfattar sådant som fria resor med lokaltrafiken, subventionerad el och värme, gratis medicin och flera andra saker.

Allt detta ersattes med kontantutbetalningar på omkring 200 rubel, knappt 50 kronor. När Ryssland återvände till vardagen den 10 januari blev det tydligt att detta inte skulle räcka till. En genomsnittspension ligger på drygt 2 000 rubel i månaden, vilket motsvarar 500 kronor. Det är visserligen inte så dyrt att leva i Ryssland, men ändå räcker pengarna inte långt, kanske till mat i ett par veckor. Den extra kontantutbetalningen täcker för många inte ens de resor de är vana vid. Många pensionärer får hjälp av sina familjer, men alla har inte sådan tur. En besökare i Moskva slås av hur många gamla människor som säljer kläder, tidningar eller inlagda grönsaker på tunnelbanestationer och i gathörn. Andra tigger.

För fattigpensionärer i städer i hela Ryssland har de indragna förmånerna varit väldigt viktiga. Det är inte svårt att hitta vittnesbörd från pensionärer som berättar i tidningar om att de har behövt sina fria resor. För att kunna åka in till stan och sälja inlagda grönsaker från sitt trädgårdsland, för att kunna hälsa på familj och vänner, eller för att kunna åka till sjukhuset för att få vård. Eller att de har behövt sin gratis medicin. Nu vet många inte vad de ska ta sig till.

För den utlänning som bor i Moskva är brittiska BBC:s rysslandssändningar en oberoende informationskanal. Den 11 januari rapporterades att hundratals pensionärer blockerade en genomfartsled i Khimki i norra Moskva tills de skingrades av polisen. Den 15 januari rapporterads att uppemot 10 000 pensionärer blockerade Sankt Petersburgs centrum. De bar banderoller med budskap som ”Avgå Putin!” eller liknande.

Andra pensionärer protesterar på ett fredligare sätt genom att helt enkelt skicka till tillbaka sina extra pengar till Vladimir Putin, Kreml. I Khimki var det polisen som skingrade demonstranterna. Från Kaliningrad rapporteras i stället om att poliser själva vägrat betala bussbiljetter och med vapen i hand arresterat konduktörerna. Demonstrationerna fortsatte in i denna vecka i flera städer. Liknande protester har skett i hela Ryssland.

Efter några dagar backade myndigheterna och de fria resorna har återställts i många regioner, i vart fall tillfälligt, bland annat i Moskva. Och Vladimir Putin har lovat att höja grundpensionen med 240 rubel från början av mars. I slutet av januari kommer dock räkningar för el och värme enligt de nya, dyrare taxorna. Nya protester kommer att bryta ut då, tror många.

”Det är så här pensionärer lever i Putins Ryssland. Vid min ålder, måste jag ut på gatorna för att kämpa för mina rättigheter, i den här kylan.” klagade en kvinnlig pensionär i Sergiyev Posad norr om Moskva för den engelskspråkiga Moscow Times häromdagen.

En annan kvinna sade att hon hade röstat på Putin, men skulle rösta på kommunisterna nästa gång. ”Under kommunisterna var jag i vart fall inte hungrig.”

Erik Petersson

Denna text publicerades i tidningen Barometern -OT den 30 december 2004, och publiceras här med tillstånd från tidningen. Alla rättigheter tillhör Barometern-OT.

Här kan Ukrainas demokrati uppfattas som amerikansk imperialism

2005-01-03T21:32:00.000+03:00

Få i väst har väl undgått hur hundratusentals ukrainare demonstrerade i Kiev och andra ukrainska städer efter det förfalskade presidentvalet i november och hur valet togs om nu i veckan. Det som har hänt har kallats den orangea revolutionen, döpt efter den ukrainska oppositionens orangea kampanjfärg. Ukraina och Ryssland har i flera hundra år varit delar av samma land, först kejsardömet och därefter Sovjetunionen. Inte förrän 1990 blev Ukraina en självständig stat.

Idag är relationerna mellan de båda länderna fortfarande nära, inte bara politiskt och kommersiellt, utan även via vanliga människors kontakter på många plan. Till exempel bor och arbetar väldigt många ukrainare i Ryssland och dess huvudstad.

Ändå såg man inga demonstrationer på gatorna i Moskva. Min morgontidning, Moscow Times, rapporterade vid ett enda tillfälle om en handfull demonstranter utanför den ukrainska ambassaden. Man såg inte heller att folk bar brandgula kläder eller märken mer än normalt. När jag har pratat med människor i Moskva om detta har jag mött några olika attityder.

Det är många som inte är intresserade av att prata politik överhuvud taget. De kanske svarar lite undvikande eller byter samtalsämne. En tjej på mitt jobb som har levt mer än hälften av sitt liv under Sovjettiden förklarade det med att politik väldigt länge har varit väldigt farligt. Och att många helt har vant sig av med att prata om sådant. Detta är naturligtvis lätt att förstå. Politiska åsikter kunde leda till problem under Sovjettiden, om så bara att man förlorade sitt jobb, och inte dömdes till straffarbete under svåra förhållanden. Många vågade bara prata med allra närmaste hemma i köket när ingen annan kunde höra. Kanske är västerländsk demokrati något bra, menar många, men det dröjer länge tills det går att införa i Ryssland.

Andra är mer intresserade av att diskutera. En av mina vänner förklarade för mig över en öl att det som hänt i Ukraina är att väst har dragit fördel av att Ryssland just nu är svagt. Att väst har blandat sig i Ukrainas interna affärer genom att finansiera och dra igång demonstrationerna. Syftet skulle vara att försvaga Ryssland genom att göra broderlandet Ukraina till ett västland.

Man har kunnat läsa liknande saker i några av de stora tidningarna. Många tycker att Ryssland och Ukraina hör ihop och borde gå samma väg. Många är helt enkelt rädda för att Ukraina, som har en lång gräns mot Ryssland, ska bli Natomedlem.

Som västerlänning känner man sig missförstådd när man hör sådana resonemang. Det är ju ukrainarnas protester om valfusk det handlar om, invände jag, inte något storpolitiskt spel. Nej, sade min vän, det är väst som försöker dominera Ryssland. Och så en kamp mellan affärsklanerna i Ukraina också förstås.

Efter dessa samtal var det som att komma till en oas när jag träffade min rysklärare på ett café. När vi hade talat om rörelseverb en stund övergick vi till Ukraina. Hon var glad över demonstrationerna, och hoppades att ryssarna ska lära sig något av det som hänt.

Så olika attityder kan människor ha till presidentvalet i grannlandet. Det finns skäl att hoppas att min rysklärare har en poäng. Många ryssar ser som sagt Ukraina som ett broderland. Och om det lönar sig att protestera mot missförhållanden i Kiev, varför då inte i Moskva?

Erik Petersson

Denna text publicerades i tidningen Barometern -OT den 30 december 2004, och publiceras här med tillstånd från tidningen. Alla rättigheter tillhör Barometern-OT.

Moskva: en stad där det senaste bombdådet tonat bort

2004-12-03T17:14:00.001+03:00

När jag slår igen dörren till min lägenhet här i Moskva hörs det en tung metallisk klang. Dörren har många fler låskolvar än min dörr hemma i Sverige, och känns massiv. Så var det i alla lägenheter som min mäklare visade mig. I Moskva har man tre lås, och de långa nycklarna är nästan för stora för byxfickan.

Här tycker man att det är viktigt med säkerhet. Utanför varuhusen står det alltid ett par män med öronsnäckor och håller uppsikt. Och i affären där jag köper mat brukar man få plasta in sin väska för att överhuvudtaget få handla. På mitt jobb är vakten så sträng att jag inte fick komma in härom lördagen, trots att han mycket väl kände igen mig. Han såg bara på mig med ett beklagande uttryck och pratade snabbt på ryska, vilket gjorde det ganska svårt att förstå något. (Som tur var ringde han till slut upp sin chef, som gav mig ett specialtillstånd att arbeta i fyra timmar.)

Nybyggda bostadshus brukar vara dyra och torna upp sig högt bakom murar. När jag häromdagen skulle gå och se ifall ett gym på ett sådant område var något för mig (vilket det inte var) blev jag stoppad av vakterna vid grinden. De ville inte släppa in mig förrän gymmet hade sagt att jag var välkommen.

En bekant som arbetar som mäklare här i Moskva berättar att man tidigare, för tio år sedan, kunde få betala "beskyddarpengar" till gangstrar om man flyttade in i en fin lägenhet. Han menar att sådant inte händer mer, men att vakter fortfarande är en bra statusmarkör.

Moskva lär, tack vare eller trots vakternas antal, ändå vara tryggare än många andra stora städer. Det finns inte några särskilt farliga områden som man ska hålla sig undan, menar mina mer Rysslandserfarna kolleger. Och man brukar inte behöva vara rädd för att bli rånad, kanske för att det hela tiden finns så mycket folk överallt.

Det verkar som att det bara finns två riktiga faror här. Terrordåd och trafiken. Vi har ju alla hört om de senaste årens självmordsbombare och deras hemska dåd. Nu har de senaste sprängningarna hamnat i skymundan i vardagens nya nyheter. Och Moskva är en stor stad - risken för att man ska råka ut för något själv bedöms återigen för som liten. Åtminstone är det den allmänna mening som besökaren når fram till.

Trafiken är definitivt en större fara. Folk kör fort och lite slarvigt och det är trångt på gatorna och högt tempo. När man åker taxi brukar chauffören bli lite sårad om man vill ta på sig bilbältet. "Det är inte nödvändigt", sade en till mig häromdagen, och viftade med handen åt mig för att visa att jag inte skulle börja krångla med bältet. "Jag kör säkert" sade han. Som svensk hamnar man då i en hemsk knipa. Å ena sidan vill man ju inte göra sig till ovän med chauffören. Å andra sidan vill man gärna behålla livet om den gamla sovjetiska bilen skulle krocka.

Om man verkligen vill utmana ödet ska man korsa en gata inne i stan. Folk stannar inte så gärna för en fotgängare utan dundrar bara på. Man får kryssa sig fram över gatan, och dessutom blir man jämt nedskvätt av snöslask så här års. Som tur är har Moskvaborna tänkt på det här och sett till att det finns gångtunnlar med täta mellanrum. Och det måste vara den effektivaste säkerhetsåtgärden i Moskva - inte poliser och vakter, utan alla gångtunnlarna under gatorna.

Hur uppfattas Moskva hemma i Sverige? Sannolikt som en farlig stad, och Ryssland som ett farligt land att bo i. Men för den som är en i Moskvamyllret ter det sig inte mycket värre än hemma. Om man bara ser upp i trafiken. Och håller sig försäkrad.

Denna text publicerades i tidningen Barometern -OT den 30 november 2004, och publiceras här med tillstånd från tidningen. Alla rättigheter tillhör Barometern-OT.