Här kan Ukrainas demokrati uppfattas som amerikansk imperialism

Få i väst har väl undgått hur hundratusentals ukrainare demonstrerade i Kiev och andra ukrainska städer efter det förfalskade presidentvalet i november och hur valet togs om nu i veckan. Det som har hänt har kallats den orangea revolutionen, döpt efter den ukrainska oppositionens orangea kampanjfärg. Ukraina och Ryssland har i flera hundra år varit delar av samma land, först kejsardömet och därefter Sovjetunionen. Inte förrän 1990 blev Ukraina en självständig stat.

Idag är relationerna mellan de båda länderna fortfarande nära, inte bara politiskt och kommersiellt, utan även via vanliga människors kontakter på många plan. Till exempel bor och arbetar väldigt många ukrainare i Ryssland och dess huvudstad.

Ändå såg man inga demonstrationer på gatorna i Moskva. Min morgontidning, Moscow Times, rapporterade vid ett enda tillfälle om en handfull demonstranter utanför den ukrainska ambassaden. Man såg inte heller att folk bar brandgula kläder eller märken mer än normalt. När jag har pratat med människor i Moskva om detta har jag mött några olika attityder.

Det är många som inte är intresserade av att prata politik överhuvud taget. De kanske svarar lite undvikande eller byter samtalsämne. En tjej på mitt jobb som har levt mer än hälften av sitt liv under Sovjettiden förklarade det med att politik väldigt länge har varit väldigt farligt. Och att många helt har vant sig av med att prata om sådant. Detta är naturligtvis lätt att förstå. Politiska åsikter kunde leda till problem under Sovjettiden, om så bara att man förlorade sitt jobb, och inte dömdes till straffarbete under svåra förhållanden. Många vågade bara prata med allra närmaste hemma i köket när ingen annan kunde höra. Kanske är västerländsk demokrati något bra, menar många, men det dröjer länge tills det går att införa i Ryssland.

Andra är mer intresserade av att diskutera. En av mina vänner förklarade för mig över en öl att det som hänt i Ukraina är att väst har dragit fördel av att Ryssland just nu är svagt. Att väst har blandat sig i Ukrainas interna affärer genom att finansiera och dra igång demonstrationerna. Syftet skulle vara att försvaga Ryssland genom att göra broderlandet Ukraina till ett västland.

Man har kunnat läsa liknande saker i några av de stora tidningarna. Många tycker att Ryssland och Ukraina hör ihop och borde gå samma väg. Många är helt enkelt rädda för att Ukraina, som har en lång gräns mot Ryssland, ska bli Natomedlem.

Som västerlänning känner man sig missförstådd när man hör sådana resonemang. Det är ju ukrainarnas protester om valfusk det handlar om, invände jag, inte något storpolitiskt spel. Nej, sade min vän, det är väst som försöker dominera Ryssland. Och så en kamp mellan affärsklanerna i Ukraina också förstås.

Efter dessa samtal var det som att komma till en oas när jag träffade min rysklärare på ett café. När vi hade talat om rörelseverb en stund övergick vi till Ukraina. Hon var glad över demonstrationerna, och hoppades att ryssarna ska lära sig något av det som hänt.

Så olika attityder kan människor ha till presidentvalet i grannlandet. Det finns skäl att hoppas att min rysklärare har en poäng. Många ryssar ser som sagt Ukraina som ett broderland. Och om det lönar sig att protestera mot missförhållanden i Kiev, varför då inte i Moskva?

Erik Petersson

Denna text publicerades i tidningen Barometern -OT den 30 december 2004, och publiceras här med tillstånd från tidningen. Alla rättigheter tillhör Barometern-OT.