Adjö

Slutet av oktober är en bra tid att resa från Moskva. Vintern kommer visserligen sent i år, men nu i veckan har det yrt snö på gatorna, och det samlas slask och vatten i alla ojämnheter i asfalten. På MKAD, den stora ringleden kring Moskva, stod det krockade och avkörda bilar med jämna mellanrum häromdagen. Det är inte så vanligt med vinterdäck. Och man glömmer lätt att ta på sig ordentligt, eftersom det fortfarande ser varmt ut när solen skiner.

Från Domodedovaflygplatsen söder om Moskva avgår flighten till Dushanbe, huvudstaden i Tajikistan. Sovjetunionen var på sin tid ett oerhört stort land, I väst, nära Europa, låg de relativt rika delarna. Tajikistan var den allra fattigaste delrepubliken och omkring 40 procent av statsbudgeten kom från Moskva. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev Tajikistan själständigt, men landet är fortfarande ganska beroende av Ryssland. Ca 5% av tajikerna (350 000 personer) arbetsmigrerar, de flesta av dem till Ryssland. Flighten Moskva till Dushanbe var fullt av tajikiska män häromdagen, många med väderbitna ansikten. Bara enstaka kvinnor och enstaka ryssar. Bredvid mig satt Rahmat, en kille på omkring 25 år.

– Jag säljer telefonkort på marknaden vid Izmailovski park (i Moskva), berättade han. – Det är kallt och jag har blivit sjuk i prostatan, men jag tjänar bra, 3 500 kr i månaden, tio gånger mer än om jag hade hittat jobb hemma (i Tajikistan). – Min etta i Moskva kostar 2 500 kr, men jag delar den med några andra tajiker.

I Moskva är tajikerna också kända för att ta byggjobb. Många står och väntar som daglönare vid Jaroslavski Shosse, en gata i norra Moskva.

Så delades middagen ut av en steward. Tajik airlines har lägre komfort än SAS, men man får mer mat. Sallad, rökt fisk och en stor bit kyckling med pommes frites. Rahmat är muslim. Han firar ramadan, fastemånaden, och gav mig sin bricka.

– Hur ofta kontrollerar moskvapolisen dig? frågade Rahmat. Jag svarade att det hade de gjort två gånger det senaste året – jag ser ju ut som en ryss. – Mig kollar de ofta, sade Rahmat. Om inte all är i sin ordning (med pass, visum och adressregistrering) får man betala ett par hundra spänn i muta. Det kan man få göra även om allt är ok. Annars tar de in en till stationen. Det är inte roligt. Det tar flera timmar, ibland är de fulla och kostar mycket mer, sade han.

– Det kostar ungefär 25,000 kr att köpa ett ryskt pass – ett riktigt! berättade Rahmat. Det är väldigt svårt att skaffa sig ett på laglig väg. Man måste bo 6-7 år i Moskva, och sen kanske det går. – Klart jag skulle vilja ha ett, men om jag hade så mycket pengar skulle jag ju flytta hem, sade han. Han hade inte varit hemma på nio månader, berättade han. – Det är tråkigt att vara ifrån sin fru så länge.

Det är människor som Rahmat som gör Moskva till en så oförutsägbar stad. Här finns allt. Miljardärer, säkert lika många som i London. De bor i luxuösa villaområden och åker in till stan i sina stora svarta cityjeepar. Miljoner vanliga ryssar, som strävar på för mycket lägre lön än man får i Sverige. Och alla legala och illegala gästarbetare, från varje hörn av det forna Sovjetimperiet.