Snart ska Moskvaborna fira fredsslutet

Överallt har det börjat sättas upp affischer. Den 9 maj är det 60 år sedan segern över Hitlertyskland, och Moskva verkar fast beslutet att fira det rejält. ”60 år sedan segern!”, ”De försvarade fosterlandet”, ”Stora fosterländska kriget 1941–1945” och liknande kan man läsa på kiosker, i skyltfönster, på restauranger, nästan överallt. Gamla män och kvinnor, tyngda av medaljer, ler från affischerna. Och fortfarande är det en och en halv vecka kvar till segerdagen.

I Ryssland talar man inte om Andra världskriget, utan om Stora fosterländska kriget. Här räknas det från 1941, inte från 1939. 1941 anfölls Sovjetunionen av Tyskland, och Vitryssland, Ukraina och stora delar av Ryssland ockuperades, innan krigslyckan vände. Folket led svårt under den tyska ockupationen. Jag kommer aldrig att glömma vad en fattig gammal kvinna i Minsk svarade när jag frågade hur livet var för henne nuförtiden. ”Det är bättre än under kriget!”. Det ligger mer i det än man först inser.

Före det tyska angreppet 1941 var Sovjetunionen och Tyskland i allians och Sovjetunionen invaderade och ockuperade en hel rad länder, Finland, Baltikum, Polen. Från officiellt ryskt håll och i skolor talar man inte så gärna om de åren. Kanske vill den ryska ledningen kunna behålla det stora fosterländska kriget som något att vara stolt över. Det är så mycket som har försvunnit de senaste åren – den militära förmågan, det sovjetiska imperiet, ställningen som supermakt. De allra flesta ryssar är genuint väldigt stolta över segern över Hitlertyskland. Man minns sina föräldrar och farföräldrar som kämpade i kriget.

Häromdagen tog mina vänner med mig till Segerparken, i västra Moskva. Mitt i parken, på en flack kulle, står en hög obelisk. Själva platsen är stenbelagd med gräsmattor runt omkring, och det finns förstås en rad fontäner. De hade tänkt lära mig att åka inlines – stenläggningen passar så bra för sånt – men det regnade småspik, så vi gick istället runt i parken under våra paraplyer. Bakom en dunge står ett par stridsvagnar, en haubits och några krigsfartygsattrapper i naturlig storlek.

Det finns också ett stort minnesmärke över förintelsen. Det är här och i andra parker som vanliga Moskvabor får fira 9 maj. Röda torget och stora delar av innerstan kommer att spärras av för dem som saknar särskilt inbjudan. Dussintals presidenter och höga personer kommer, bland andra Bush, Blair, Schröder, och Chirac.

Estlands och Litauens presidenter uteblir dock, eftersom de menar att det inte är så mycket att fira. Visserligen blev deras länder befriade från Hitler, men fick Stalin istället. Man kan få olika svar om man tar upp den här frågan med folk. En del säger de att de är stolta över det ryska folkets uppoffringar, inte nödvändigtvis över de val som Stalin gjorde. Andra svarar att de baltiska länderna gick med i Sovjetunionen frivilligt, det fick de lära sig i skolan.

Om nu historieundervisningen här i Moskva har sina brister, så ligger de före oss på andra områden. Borgmästaren i Moskva, Juri Luzhkov, lägger stor vikt vid vädret. Vid viktiga helger låter han skicka upp flygplan för att skingra molnen. Jag har frågat runt hur det fungerar, men har inte fått något bra svar: ”någon kemikalie”. Men det lär fungera.

Solen skiner på både hög och låg sägs det. Den 9 maj kommer den, ganska säkert alltså, att skina på krigsveteraner, premiärministrar och presidenter, och på den vanlige Moskvabon som vill minnas sina landsmäns insatser med dans, blommor och gamla sånger.

Erik Petersson

Denna text publicerades i tidningen Barometern -OT den 23 april 2005 och publiceras här med tillstånd från tidningen. Alla rättigheter tillhör Barometern-OT